Show och äventyr

Det samhällsengagerade sjuttiotalet följdes av en återgång till den mer traditionella frisksporten. Innebandyn fortsatte locka nya deltagare och1987 var förbundet som allra störst med över 24 000 medlemmar. Sedan rasade dock medlemssiffrorna snabbt. Deltagandet i Vattenfestivalerna på nittiotalet blev en vitamininjektion och har följts av flera stora sommarturnéer genom landet. Jonglering och klättring har kommit in som nya populära aktiviteter.

Försöken att påverka även på samhällspolitisk nivå levde vidare under första hälften av åttiotalet och tog sig exempelvis uttryck i den Folkriksdag mot alkohol som förbundet arrangerade1980 med över tusen deltagare. Under fem år följde sedan ytterligare ett antal regionala alkoholriksdagar samt konferenser om tobak och ungdomsmiljöer, med hundratals deltagare bland annat från kommuner och landsting.

Att synas utåt
Frisksport genom Sverigeturnéer– med löpning eller cykling genom landet – genomfördes även 1982 och -87, men från -81 var det annars ungdomskommitténs nya variant som gällde. Sju-åtta ungdomar reste, med en studsmatta på släp efter minibussen, under en vecka runt på campingplatser idet landskap där årets rikslägerskulle hållas, med pröva-på aktiviteter, frisksportinformation, uppvisning och lägerbål.1994 ordnades gemensamt skolsalsboende för ungdomar som ville besöka Vattenfestivalen i Stockholm. Åsynen av en dåligt skött klättervägg väckte tanken: Det här kan vi göra bättre – och vilket forum för att marknadsföra frisksporten! Sagt och gjort, nästa år fanns 130 unga frisksportare från hela landet på plats. Kring klättervägg och trampoliner växte köerna långa och frisksportshowerna samlade stora åskådarskaror. Förbundet syntes utåt, men det blev också en vitamininjektion inom rörelsen, det var det i särklass största arrangemang som skötts helt och hållet av ungdomar och sammanhållningen dem emellan stärktes. Förbundet fanns med på Vattenfestivalen även 1996, sedan ändrade arrangörerna förutsättningarna och omöjliggjorde en fortsättning. Konceptet med många ungdomar och fartfyllda frisksportshower tillhäftig musik lever dock vidare i de olika sommarturnéer som sedan med Pontus Landström som motor arrangerats under namn som Hålligång, Zenit, Attityd osv. På senare år i samarbete med bland annat Ungdomens Nykterhetsförbund.

Många bollar i luften
Gymnastik, framförallt tablåer som funnits med sedan frisksportens ursprung i frigymnastiken på 1930-talet, och trampolin, en alltid lika säker publikmagnet både för uppvisningar och pröva-på-aktiviteter, har utgjort basen i frisksportshowerna tillsammans med dans och mer cirkusinspirerade inslag som jonglering och eldslukning. Jonglerandet har också blivit en mycket populär aktivitet ute i klubbarna, ofta som sidoaktivitet/komplement i samband medtrampolinträning och liknande. Friluftslivet på förbundsnivå drevs under sjuttio- och åttiotalen i form av årliga Temaläger: Kanot, Cykel, Sommarfjäll, Skog osv. Enstaka entusiaster och arrangemang har länge funnits inom t ex klättring, forspaddling och grottkrypning, men under nittiotalet slog äventyrssporterna igenom på bredarefront. I många klubbar byggdes klätterväggar, stationära i någon gymnastiksal eller mobila, som man kunde ta med till olika arrangemang. En egen skärmflygklubbstartades och på rikslägret i Ljungbyhed 1997 passade många på att prova ett tandemflyg.

Rekordmånga medlemmar
Förbundet fortsatte växa under åttiotalet och nådde 1987 ”all time high” med över 24 000 medlemmar. Sedan rasade det dock rejält och tre år senare hade antalet minskat med tiotusen. Varför det gick så snabbt utför är svårt att säga. En del av förklaringen ligger säkert i att innebandyn, som lockat tusentals ungdomar till förbundet, nu stod på egna ben och övergick i det nybildade Svenska Innebandyförbundets regi. Hela förklaringen finns dock inte där, frisksport-innebandynvar stor ännu några år. Rikscupen fortsatte att samla många deltagare. Efter återkommande överträdelser, där lag skickades hem efter att ha brutit mot reglerna om drogfrihet under turneringen, ändrades den 1988 till att gälla som riksmästerskap med löfteskrav, men fortfarande i början av nittiotalet deltog nästan femtio lag och femhundraspelare. En annan bidragande orsak till nedgången är troligen ekonomin och bristande solidaritet hos vissa klubbar. Efter att ha varit goda under sjuttio- och början av åttiotalet försämrades förbundets finanser sedan drastiskt när de statliga anslagen minskade. Tidigare kunde förbundet hjälpa klubbarna, då var det lätt att redovisa många medlemmar. Nu behövde man istället få in pengar. Kostnaden relaterades till antalet medlemmar – och vissa klubbar redovisade plötsligt betydligt färre sådana. På några håll diskuterades rentav att bilda en särskild frisksportsektion inom klubben och att endast de medlemmar som uttryckligen anslöt sig dit skulle redovisas till förbundet. Den allmänna tendensen inom all folkrörelseverksamhet, med färre människor som är villiga att engagera sig spelar naturligtvis också stor roll. Många klubbar har tappat styrfarten eller lagts ned när eldsjälarna inte längre orkat och det inte funnits någon som varit villig att ta över. För att leva upp till de statliga kraven på 65 procent ungdomar för att räknas som ungdomsorganisation bildades 1993 Frisksportens Veteranförbund för de äldre medlemmarna. Uppdelningen finns dock enbart på förbundsnivå, i klubbarna samsas fortfarande alla åldrar.

Den eviga löftesfrågan
Frisksportlöftet – där man bland annat lovar att så länge medlemskapet består inte nyttja alkohol, tobak eller andra droger– infördes 1950, men redan nio år tidigare hade Frisksportfrämjandet bildats. Från början var det tänkt som en ren stödorganisation för dem som sympatiserade med förbundets idéer, men inte var beredda att själva ansluta sig som medlemmar. Med tiden kom det dock i realiteten att bli en parallell medlemsform, där främjarna i många klubbar utgjorde en stor och för verksamheten mycket betydelsefullgrupp, i vissa fall var det de som höll klubben vid liv. Den så kallade främjarfrågan har hela tiden varit ett stort och inflammerat debattämne inom frisksporten. Dels har många velat ha ett ”rent” förbund och menat att trovärdigheten som hälso- och nykterhetsorganisation kräver att alla medlemmar också lever därefter, dels har det setts som en demokratisk fråga: Främjarna var ju inte medlemmar och kunde därför följaktligen inte heller ha rösträtt, vare sig på klubb- eller förbundsnivå. Något som inte bara var orättvist utan också en nackdel närd et gällde att söka statliga och kommunala bidrag. Ett viktigt kriterium i de sammanhangen är nämligen att mottagande organisation måste vara demokratisk, med lika rättigheter för alla medlemmar. Gentemot en vanlig idrottsförening med lika många medlemmar i motsvarande verksamhet tappade därför en frisksportklubb med många främjare ekonomiskt. Främjarnas vara eller icke vara har behandlats på åtskilliga förbundsmöten.1983 kallades rentav till ett extra förbundsmöte, med detta som enda fråga och ambitionen att avgöra det hela en gång för alla. Förbundstyrelsens förslag – att de främjare som redan fanns skulle få vara kvar, men inga nya tas in –segrade stort i omröstningen, men fick inte den två tredjedelsmajoritet som krävs för stadgeändringar.

Lindring och skärpning
Elva år senare, 1994, kom förbundstyrelsen med ett nytt förslag för att få bort främjarna, men nu i motsatt riktning: Att frisksportlöftet skulle vara frivilligt och kravet på absolut helnykterhet, tobaks- och drogfrihet försvinna. Det skulle nu räcka att man lovade att ”verka för förbundets helhetssyn enligt dess grundprinciper”, med hänvisning till förbundets ändamålsparagraf som bland annat säger ”att aktivt motarbeta bruket av alkohol, tobak, narkotika och andra för människan skadliga ämnen”. Och på ett synnerligen kaotiskt förbundsmöte där det rent formellt gick rätt till, men där många ombud inte förstod att konsekvenserna av vad de röstade om till synes mindreviktiga formuleringar av tidiga paragrafer avgjorde hela frågan, gick detta beslut igenom. Debatten gick vidare och efter seger med en enda röst övervikt på förbundsmötet år 2000 var det två år senare dags för nästa tur: Löfteskravet återinfördes då för åldrarna 12-18 år. (Kravet för stadgeändring är antingen2/3-majoritet på ett förbundsmöte eller enkel majoritet på två efter varandra följande möten.)

Stensund
Stensunds position som frisksportenscentrum stärktes genom att förbundskansliet 1989 flyttades dit från Stockholm. På folkhögskolan invigdes också samma år en biologisk avloppsreningsanläggning, Vattenbruket. Det var den första fullskaleversionen i sitt slag i Europa och väckte stort intresse även utanför förbundet och landet, studiebesöken har varit många. Vattenbruket var en föregångare och experimentanläggning. I stort fungerade den som tänkt – vattnet blev rent – men problemet var att ta hand om det slam som bildades. Nedbrytningen inte fullständig, varför det fick köras till deponi för dyra pengar. Byggnaden slets hårt av den fuktiga miljön inne i verket, kostnaderna blev till sist alltför höga och Vattenbruket stängdes efterdryga tio års drift.

Tanzania och Baltikum
Folkhögskolan inledde ett samarbete med en vänskola i Tanzania ,Same FDC. Inom förbundet startades ett projekt för insamling av cykelhjul som skulle skickas ned och användas till kärror för vattenhämtning, en god tanke som dock inte klarade de vassa törnarna på afrikanska stigar. Fem frisksportresor har ordnats till Same. Under nittiotalet drevs med hjälp av SIDA-pengar ett utbyte med Estland och Lettland i syfte att starta frisksportverksamhet där. Representanter från de baltiska ”hälsosport”-förbunden har funnits med på några riksläger och ett antal svenska ungdomar har varit över hos dem. De internationella frågorna har dock i praktiken hela tiden engagerat ett fåtal personer inomförbundet, den allt överskuggandeverksamheten är och förblir idrott, motion och i viss mån friluftsliv. Med detta avslutas artikelserie inom Frisksportens historia fördenna gång!

Hans-Olof Carlson

 

Källor:

  • • Tidningen Frisksport, årgångarna 1981-2003
  • • Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985