Så började det

Så började det
Ur Sport och Kulturs julnummer, 1939

Under 1920-talet fanns grogrunden för det som så småningom skulle blifrisksport. Å ena sidan hade man fått allt bättre levnadsvillkor med kortare arbetstid – först på nittonhundratalet uppstår ju begreppet fritid i dagens bemärkelse för vanligt folk – å andra sidan ledde instängdheten i städerna och monotont fabriks- eller kontorsarbete till sjukdomar och längtan efter kroppsrörelse, sol, ljus och luft: Det fanns helt enkelt en marknad för nya ideer.

Det fanns en tidning som hette Swing och som i första hand handlade om boxning, men också om kraftsport och annan idrott. Dess redaktör, Roland Hentzel, och hans bror Marcus var kritiska mot den tidens idrott, som de tyckte var alltför prestations- och tävlingsinriktad. De ville istället föra fram idrottens hälsobefrämjande och uppbyggande egenskaper. Först kallade man det hälsogymnastik, men 1924 hittade Marcus på namnet frisksport. En förebild var den amerikanska Physical Culture-rörelsen, som hade startats av en man som hette Bernarr Macfadden. Hans mor var sjuklig och dog i lungsot, själv led han av hackhosta och råkade höra grannarna prata om att nog snart skulle följa sin mor i graven. Men med vilja och hård träning byggde han först upp en imponerande fysik, startade sedan sitt institut för fysik och hälsa och blev miljonär på att ge ut tidningar och böcker om hur man bygger upp sin kropp. Utifrån egen erfarenhet ville han föra fram budskapet om att en välutvecklad fysik inte behöver vara medfödd och att hälsa kommer av hur man lever. En annan inspirationskälla var den tyska Wandervogelrörelsen, som förespråkade det enkla friluftslivet med övernattning och matlagning i det fria och en friare klädedräkt. (På den här tiden gick man ju till exempel inte barhuvad och fjällvandrade gjorde man i kostym.)  

De olika förbunden
Svenska Frisk- och Kraftsportförbundet bildades 1928 med inrikting främst på frigymnastiken, men levde bara ett år. 1931 kom nästa initiativ när Frisksportförbundet Järnringen startades och sedan var karusellen igång. I januari 1935 bildades först Förbundet För Fysisk Fostran för att sedan i november slås samman med Järnringen och Silverringen (som vi återkommer till längre fram) till Frisksportförbundet, vilket räknas som starten på dagens förbund. Tre år senare bildades Allnordisk Frisksport, som sedan bytte namn till Allnordiska Förbundet för Folkhälsa och 1941 gick ihop med Frisksportförbundet till Svenska Frisksportförbundet – varpå dess grundare Are Waerland lämnade frisksporten och startade ett nytt Allnordiskt Folkhälsa, som senare blev dagens Hälsofrämjandet. Idag, när det är svårt nog att få fram villiga kandidater till styrelser och kommitteer i ett förbund och när större meningsmotsättningar är sällsynta, kan det vara svårt att förstå turbulensen. Varför räckte det inte att bilda ett förbund och sedan jobba inom det? En anledning är naturligtvis att det alltid finns flest olika viljor innan en organisation hunnit få sin form. I den tidiga frisksporten fanns det gott om starka personligheter, så starka att deras personliga motsättningar ledde till splittring av hela rörelsen. En annan förklaring är att frisksporten i stor utsträckning spreds genom olika tidningar och kommersiella intressen. Swings popularitet ledde till att nya frisksporttidningar startades, med anställd personal och med vinstdrivande förlag som ägare. De olika förbunden behövde en sin egen tidning, men tidningarna behövde också ett förbund, vars medlemmar både köpte och hjälpte till att sälja tidningarna. Skribenter som bröderna Hentzel, Allan Hagberg och Agne Windmark och tidningarna      Swing, Frisksport, Frisksport  och Friluftsliv samt Sport och  Kultur har haft mycket stor betydelse  för frisksportens framväxt.  Frisksport kom ut varje  vecka och såldes i upp till  25 000 exemplar! När ekonomin  inte räckte slogs tidningarna  ibland samman och kom ut  under namn som Frisksport med  Swing eller Frisksport – Sport  och kultur, de kunde också säljas  eller övergå till en annan  gren av rörelsen.   

En grabbig företeelse
Muskelbyggande, det vi idag  skulle kalla body-building, var  det stora intresset i frisksportens  tidigaste barndom. Läsarna  kunde bland annat skicka in sina  kroppsmått till Swing och få  dem bedömda. Frigymnastik,  dvs övningar i räck, barr och  ringar, var också populärt – inte  undra på att det var unga män  och pojkar som i första hand  attraherades. Tidningen Frisksport  hade underrubriken ”en  tidning för män” och i Järnringen  fick bara män vara med. När  en flicka frågade om hon fick  bli medlem utbröt en livlig debatt.  En insändare hävdade att  flickor inte var intresserade, de  var ju enligt honom främst roade  av dans, film och dylikt, en  annan undrade hur pojkarna  skulle kunna koncentrera sig på  sin träning om det fanns flickor  med.  Andra var mer vidsynta och  menade att det var självklart att  flickor också skulle få vara med  i ett förbund som hade mottot  friskare kroppar – friare anda.  Lösningen blev att de 1934 bildade  ett eget förbund, Silverringen,  men hade en egen sida i  Frisksport och deltog på rikslägren  tillsammans med grabbarna.  I de senare förbunden fick båda  könen vara med från början. 

Are Waerland
1935 gjorde en kontroversiell  och mycket betydelsefull herre  sin entré på frisksportscenen.  Are Waerland förklarade krig  mot dåliga matvanor; vitt socker,  vitt salt, vitt mjöl och mot  hela läkarkåren. Han förespråkade  en laktovegetarisk kost  och var den förste som förde  fram betydelsen av grovt bröd  och fibrer i kosten. Tankar som  var långt före sin tid; idag är de  allmänt accepterade i samhället,  då var de revolutionerande.  Waerland var karismatisk, Dagens  Nyheter kallade honom  Nordens störste folktalare. Han  fyllde konserthusen i Stockholm  och Göteborg, han höll över  tvåtusen föredrag runtom i Sverige.  Men han var också en person  som tog stor plats och skaffade  sig ovänner. Kosten var  hans huvudämne, men han vurmade  också för vikingatiden  och skrev böcker om vår kulturs  ursprung som ansågs stå nära  nazismens livssyn. Man retade  sig på att hans artiklar tog för  stort utrymme i tidningen och  på hans, som man tyckte, ”ovetenskapliga”  näringsideer, en  irritation som både ledde till  delning av förbundet och att  Waerland efter några år lämnade  frisksporten. Hans tankar om  hur vi bör äta har dock levt vidare  och haft stor betydelse för  många frisksportare. 

Var frisksporten nazistisk?
Dyrkan av unga, vackra, starka  och solbrända kroppar kan ge  obehagliga kopplingar till nazistiska  övermänniskoideal och  uttalanden som ”Vi ska bygga  upp hären av bleka och taniga  ungdomar till hållfasta flickor  och pojkar, män och kvinnor”  kan uppfattas som att frisksportarna  såg ned på de svaga och  sjukliga. De sista resterna av  Wandervogel-rörelsen kom att  gå upp i Hitlerjugend och vissa  nynazistiska grupperingar av  idag sägs hävda trettiotalets  frisksportrörelse som en del av  sitt ursprung. Katarina Rundström,  som skrivit en C-uppsats  i idrottshistoria vid Stockholms  Universitet om frisksportens  ideologiska framväxt, tillbakavisar  dock bestämt sådana påståenden.  I stadgarna slogs redan från början  fast att frisksporten stod neutral  i politiska och religiösa  frågor, politiska diskussioner  Ur Sport och Kulturs julnummer 1939  var rentav förbjudna. Bland de  ledande personerna fanns hela  det politiska spektrakt representerade;  kommunister, socialdemokrater,  borgare och ett par  som senare forskning vill kalla  nationalister, men inte nazister.  I tidningarna, som vi skall minnas  var privatägda, går det att  hitta någon enda artikel av rasistisk  karaktär, men också desto  fler som framhöll olika naturfolks  och rasers förtjänster. Den  mörkhyade indiske varieteartisten  Abdullah hyllades exempelvis  som ett kroppsideal.  I den dåtida debatten hann frisksportrörelsen  också anklagas för  att vara kommunistisk, men i  huvudsak kan nog konstateras  att man höll sig utanför partipolitiken.  Katarinas slutsats är att  friskporten som sådan var neutral,  drog dess ledning  åt något håll var det  snarare åt vänster. Are  Waerland och Agne  Windmark, som i en  ganska smutsig debatt  anklagats för nazistiska  sympatier, manövrerades  ut. 

Syntes i samhället
Dåtidens frisksportrörelse  var inte så mycket  större än dagens –  1935 hade man 6500  medlemmar fördelade  på 50 klubbar, 1940  samlade de båda förbunden 13  800 intresserade och nu är vi  cirka 8 550 och 80 klubbar, –  men man fick betydligt mer  uppmärksamhet i samhället.  Dels såldes de olika frisksporttidningarna  till allmänheten på  gator och torg, dels uppmärksammades  den nya rörelsen med  helsidesartiklar i de stora dagstidningarna.  Flera av den tidens  mest kända idrotts- och tidningsprofiler  var aktiva tillskyndare  av frisksporten, som  boxningspromotorn Edvin Ahlqvist  och Idrottsbladets Torsten  Tegner. Man hade en förbundstränare  som reste runt i landet  och instruerade, den förste var  Arne Tammer som senare blev  rikskändis med sin devis ”ge  mig en kvart om dagen och jag  skall ge dig en starkare kropp”.  Det gjordes till och med en  frisksportfilm som visades på  biograferna! 

Hans-Olof Carlson    

 

Källor:

  • Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
  • Frisksportledarkurs steg 1, kurskompendium från 1982
  • Frisksportförbundets ideer, Katarina Rundström 1996
  • Artiklar av Evert Söderström ur Malmö FK:s klubbtidning Länken, 2000