Nedåt och uppåt

Femtiotalet fick en tung början för frisksportrörelsen. Visserligen gladde man sig mycket över den nystartade egna folkhögskolan på Stensund, men sordin lades på stämningen när vikingaskeppet Ormen Friske förliste och femton unga frisksportare miste livet. Ekonomin var ett ständigt bekymmer och medlemsantalet sjönk. Men femtio- och början av sextiotalet var också en period när ungdomsverksamheten sköt fart och nya sporter lanserades.

Ormen Friske
Sten Schröder var en av Stensunds främsta förkämpar. Han ledde de olika insamlingarna för att först köpa och sedan bygga ut anläggningen med tränings och simhall, han gick från att vara ordförande i Stiftelsen Frisksportgården till en heltidsanställning som gårdens chef, men slutade när industri- och jordbruksverksamheten inte bar sig och fick läggas ned. Genom annonser i dagspressen sökte han nu frivilliga äventyrslystna som skulle bygga ett vikingaskepp och ro/segla det först till Rotterdam och sedanvidare till världsportutställningen som arrangerades i Paris. Ijuni 1950 gav de sig av från Stensund, kämpade sig - delvis i besvärlig vind - över Östersjön och genom Kiel-kanalen, men sedan gick något snett. Kroppar och vrakdelar flöt iland på ön Pellwurm. Förbundet fick utstå en hel del kritik i media, trots att man var noga med att framhålla att hela projektet var ett privat initiativ och inget som förbundet stod bakom. Det som skulle blivit ett strålande äventyr och en PR triumf kallades nu dåraktigt och ansvarslöst. Olyckan ansågs bero på alltifrån besättningens vegetarianism och osund vikingaromantik till fel byggmaterial och bristande sjömanskap. Exakt vad som hände kommer vi förmodligen aldrig att få reda på, men senare forskning håller brittisk-amerikanska bombövningar som en starkt bidragandeorsak till den tragiska utgången. Även om skeppet kanske inte direkt träffades kan det hatvingats vända eller göra någon olämplig manöver när besättningen i storm sökte nödhamn vid den tyska ön Helgoland.

 

Tidningen byter skepnad
Den negativa publiciteten anges ibland som en orsak till att förbundet tappade medlemmar och fart. Mer betydande var förmodligen den dåliga ekonomin, som ledde till en nedåtgående spiral där mindre pengar till marknadsföring gav färre medlemmar, vilket i sin tur betydde ännu mindre pengar. Mycket arbete fick läggas på ekonomi istället för på att driva förbundet framåt. Stensund var en jättesatsning, tidningen ett ständigtbekymmer. Förläggaren Harry Lindquist uppgav att hans förlag på fem års utgivning förlorade ungefär en kvarts miljon och 1949 fick man övergå till att ge ut den en gång i månaden istället för varje vecka. Även förbundet drabbades naturligtvis hårt och större delen av femtiotalet kämpade man med gamlaskulder.1953 tog förbundet helt övertidningen och Frisksport bytte skepnad. Från att ha varit en livsstilstidning lite som dagens Må bra, Mens Health och liknande, där huvudsyftet var att propagera för individens sunda leverne och där endast en mindre del ägnades åt förbundet och dess arrangemang, blev Frisksport nu en renodlad medlemstidning på samma sätt som den är idag. Hårddraget kan man säga att den innan handlade mer om frisksporten som idé och hädanefter mer om frisksporten som förbund. En utveckling som gör det lättare för oss som vill följa förbundets historia; klubbarna, kursverksamheten och rikslägren kommer fram mycket mer i spalterna, men som också betydde att man inte nådde ut till allmänheten på samma sätt som förr. Säkert en del av förklaringen till att väldigt många äldre svenskar känner till begreppet frisksport, medan vi nu är relativt okända. De direktanslutna medlemmarna, som i stor utsträckning rekryterats genom tidningsförsäljningen, minskade i antal. Upplagan sjönk och var en tid under1953 nere i 1000 exemplar. Först från 1956 ingår tidningen i medlemsavgiften, innan dess fick man prenumerera på den.

 

Ideerna accepteras
Många av de idéer som frisksporten stått för om kost, träning och hälsa kom alltmer att anammas av läkarkåren. Där förbundet, liksom andra folkrörelser, tidigare sett sig som i opposition mot samhället och dess vedertagna normer hade man nu blivit accepterad. I tidningen pågick en debatt om huruvida frisksporten därmed blivit för slätstruken och förlorat sin själ och kämpaglöd.…

 

...och juniorverksamheten tar fart
När frisksporten startade på1930-talet var det i stor utsräckning unga grabbar i 15-20 årsåldern som inspirerades att själva sätta igång, de något äldreblev i viss mån naturliga ledargestalter men i huvudsak kom ledare och deltagare ur samma åldersgrupp och gäng. I början av fyrtiotalet bildades en särskildavdelning för juniorer (upp till 15 år) inom förbundet, men riktig fart tog ungdomsverksamheten framförallt under femtiotalet. I det framväxandefolkhemmet såg staten behovet av meningsfulla ungdomsaktiviteter och bidrag till fritidsgrupper infördes. Från förbundshåll propagerades för att att alla friskssportklubbar skulle dra igång juniorverksamhet och satsningen gav resultat – bara under 1956 ökade juniormedlemmarna från 500 till 1500.Ett tonårsråd tillsattes också och Harry Lindgren, Åke och May Malm drog igång 1955 igång de första tonårkurserna, som snartutvecklades till de nyårskurser på Stensund som behåller sinpopularitet än idag. Första påskkursen i fjällen för ungdomar hölls 1960.

Överhuvudtaget var kursverksamheten imponerande. Idag är det nästan bara ungdomar som deltar i förbundets kursverksamhet, inte bara i nyårs- och påskkurserna som vänder sig till den åldersgruppen utan även i kurshelgerna som är öppna för alla åldrar. Annat var det för femtio år sedan, med några avlandets allra främsta inom sittgebit som ledare och förbundets träningsledare Evert Carlson som motor ordnades det framförallt träningsledarkurser med många deltagare. Även vegetariskmatlagning och andra kurser samlade många intresserade. 1963 noteras hela 41 olika kurser med 988 deltagare! Och då pågick kurserna ofta en hel vecka.

 

Volleyboll och trampolin
Under senare delen av femtiotalet gjorde två nya sporter sinentré i Sverige, grenar som ”de allra förstastudsmattorna” snabbt anammades av frisksportarna, som vi varit väldigt delaktiga i den inhemska utvecklingen av och som har hållit ställningarna som några av de mest populära aktiviteterna inom förbundet sedan dess: I volleyboll kom de södra delarna av landet att dominera. FK Havsörnen i Klagshamn och Malmö FK var tidigt ute med seriespel och stod i särklass vidtidiga rikslägerturneringarna .Flera frisksportare var delaktiga i bildandet av Svenska Volleybollförbundet– en tid bestod det till mer än 25 % av frisksportklubbar– och de första i en långrad av våra medlemmar kom med i landslaget. Stockholms distrikt köpte en av de allra första studsmattorna som såldes i Sverige, Motala FK följde efter som första frisksportklubb och snart for deras showgrupper runt och uppträdde i folkparkerna. Trampolinhoppningen har i än högre grad än volleybollen dominerats av frisksportarna, faktum är att fram till att Sv.Trampolinförbundet bildades 1974 så organiserades det mesta av tävlingar och annan trampolinverksamhet av friskportförbundet.

 

Märken att vara stolt över
Märkestagning av olika slag har varit populärt under lång tid. Skogslöparmärket instiftades i slutet av fyrtiotalet och redan första året avlades femtusenprov. Något år senare infördes ett handstansmärke. 1962 lanserades Strapatsklubben, där man kunde bli medlem genom relativttuffa prov. Tre mils vandring eller skidåkning med övernattning i vindskydd eller snöbivack var obligatoriskt, därtill fanns ett antal valfria övningar varav man skulle fullgöra minst fyra: Vandring fyra mil på endag, skidor 5 mil, kajak 6 mil på två dagar, simning 3 km, Vasaloppet, maraton osv. En förstaplats i RM i orientering eller mångkamp räknades också. Trots de hårda kraven rapporterade över trehundra personer bara under de första åtta månaderna in 650 genomförda prov. Femtiotalet var också en tid när talet om internationell solidaritet tog sig konkreta uttryck.1959 togs initiativet till en frisksportinsamling för drägligare villkor för barn som på flykt undan inbördeskrigets Algeriet levde i flyktingläger i Marocko.

 

/Hans-Olof Carlson

 

Källor:

• Tidningen Frisksport, årgångarna 1950samt 1953-64

• Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985

• Frisksportledarkurs steg 1, kurskompendium från 1982, Per Dalenius