Kropp och själ

Frisksportens vagga stod i muskelbyggandet, men redan i mitten av trettiotalet kom en reaktion mot vad man uppfattade som ensidighet och kroppsfixering. Tyngdpunkten kom alltmer att förskjutas mot ett helhetsperspektiv; en sund själ i en sund kropp. Friluftsliv och andlig uppbyggnad fick tillsammans med kostfrågor allt mer utrymme inom rörelsen.

Frisksporten ville lyfta människorna på alla plan. Devisen ”glöm inte att det finns ett bibliotek runt hörnet” fanns med redan när Agne Windmark startade tidningen Frisksport och i förbundsorganet recenserades flitigt både böcker och teater. Man skulle inte bara vara vacker utanpå utan också inuti, därför togs initiativ som en kampanj mot svordomar och mot ”dålig” läsning i veckotidningarna. Studiecirklar ordnades i bland annat föreningskunskap, mötesteknik och talarkonst. Denna helhetssyn på kropp och själ tog sig också uttryck i de hellenska tävlingarna som, med sin unika kombination av en teoretisk och en fysisk del, är så typiska för frisksporten. Som stafett har tävlingsformen funnits med på rikslägren sedan 1943, i den individuella mångkampen började det tävlas två år senare. Tidningen Frisksport slogs 1939 samman med Friluftsliv – Skogarnas och Viddernas tidning och den senares redaktör Gösta Wijkman, Orienteringsprofessorn kallad, blev fast medarbetare. Genom honom och redaktionssekreteraren Gunvald Håkanson kom orienteringssporten att få stort utrymme i tidningen och inom frisksporten, en stor del av landets elitlöpare var medlemmar och startfälten på förbundets riksmästerskap höll mycket hög klass.

I skuggan av kriget
Andra världskriget hade naturligtvis stor inverkan även på de ideella organisationerna. Många medlemmar var inkallade och de ekonomiska resurserna begränsade. Verksamheten hölls dock igång och till exempel arrangerades riksläger varje år även under kriget. Man ville också göra en insats för fosterlandet, vid rikslägret 1942 hjälpte deltagarna till i skördeberedskapen. Mellan 1941 och -48 ordnade förbundet varje år egna skogshuggarläger, där mellan hundra och tvåhundra medlemmar jobbade halvårsvis. En hård tillvaro under primitiva förhållanden och extremt kalla vintrar, där många vältränade frisksportgrabbar utmärkte sig genom sina prestationer.

Kluvenhet kring nykterhetslöftet
Kravet på helnykterhet är en fråga som diskuterats under hela frisksportens existens. Att alkohol är skadligt för hälsan har hela tiden stått fast, däremot har kravet på ett absolut nykterhetslöfte som villkor för medlemskap varit omstritt. Till förbundsmötena 1937 och -38 motionerade flera distrikt om ett förbud mot alkohol och tobak. Förbundsstyrelsen yrkade avslag, men ville ”energiskt arbeta för att få fram en riktig inställning till sprit och tobak – en lika självklar som oskriven lag, att en frisksportare under inga omständigheter använder sig av sprit och tobak”. 26 ombud röstade för förslaget, men förbundsstyrelsens linje segrade med 54 röster. Först 1950 hade opinionen svängt och nu röstades nykterhetslöftet igenom med 47 röster mot 36. Redan 1941 hade man dock, efter hård diskussion, beslutat att inrätta Frisksportfrämjandet – en möjlighet att stödja förbundet utan att vara medlem – och diskussionen om löfte eller inte har därför fortsatt fram till våra dagar.

Drömmen om frisksportsamhället
Även under fyrtiotalet marknadsfördes friskporten främst genom försäljning av förbundets tidning till allmänheten – julnumret 1946 trycktes i hela 60 000 exemplar – vilket bland annat avspeglades i att många medlemmar valde att ansluta sig direkt till förbundet, inte genom någon klubb. 1943 var exempelvis 38 procent av medlemmarna direktanslutna. Idag är klubbarna den helt dominerande inkörsporten och andelen direktanslutna har sjunkit till under tre procent. Överhuvudtaget syntes frisksportrörelsen, precis som på trettiotalet, på ett helt annat sätt i samhället då än nu. Man köpte en helsida i Dagens Nyheter för en annons med rubriken ”Vad frisksporten vill”, man medverkade i direktsändning hos Lennart Hyland och radion gjorde reportage från riksläger. En stor propagandaframgång var filmen ”Granne med kungen”, som gick som förfilm på bio. Allt detta kostade naturligtvis pengar, finansieringen av den ordinarie förbundsverksamheten klarade man genom medlemsavgifterna, men de olika tidningarna hade det ofta kämpigt med ekonomin. Entusiasmen var dock stor i den unga rörelsen, man var beredd att jobba ihop de medel som behövdes och ett antal insamlingar genomfördes. Man ville inte bara upprätthålla det som redan fanns, man ville också utvecklas: Vid årsmötet i Höglekardalen vintern 1944 inrättades en kampfond och budkavlar sändes ut över landet. Målet var att förbundet skulle kunna skaffa en anläggning för ledarutbildning och för att starta en egen folkhögskola, kanske rentav bilda ett frisksportssamhälle. En plats för det goda livet i frisksporttappning, med möjlighet till egna odlingar och friskt härdande friluftsliv, träning och gemenskap.

Stensund
Alla imponerande insamlingar till trots, utan medverkan från en av frisksportens största välgörare genom tiderna, medlemmen och möbelhandlaren Conrad Åhlberg, hade det kanske fått stanna vid vackra drömmar – eller åtminstone vid en liten stuga. Åhlberg föreslog förbundet att titta på det ståtliga Stensund vid havet utanför Trosa, men eftersom det när det byggdes 1918 kostat en miljon kronor tackade förbundssekreteraren Harry Lindgren två gånger nej. Han tog det som ett skämt, men Conrad Åhlberg menade allvar och ville hjälpa frisksporten att förvärva Stensund. Åhlberg var en mycket generös människa som tidigare hjälpt IOGT med köpet av deras folkhögskola och Waerlandsrörelsen att starta ett hälsohem, men han var också en man av den gamla stammen. Han ville inte klema bort frisksportarna, de skulle få kämpa för att nå sina mål och köpesumman sattes till 180 000 kr – en mycket stor summa på den tiden. I maj 1945 tillträdde förbundet som ägare, i juli hölls det första av många riksläger på platsen. (Det enda som pågått i fjorton dagar.) Utöver kursverksamhet, drevs Stensund sommartid som semesterhem med upp till åttio gäster. Ambitionerna var stora, man startade slöjdverksamhet, handelsträdgård, båtbyggeri och tog över arrendet av Stensunds jordbruk. Men den ekonomiska verkligheten var för hård och verksamheterna fick läggas ned igen inom några år. I oktober 1950 invigdes under högtidliga former Stensund som folkhögskola.

 

Hans-Olof Carlson

 

Källor:

  • Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
  • Frisksportledarkurs steg 1, kurskompendium från 1982
  • Frisksportförbundets ideer, Katarina Rundström 1996