Kärnkraft och innebandy

Under sent sextiotal börjarsamhällsfrågor som miljöförstöring och fredallt oftare att dyka upp i tidningen Friskport – under sjuttiotalet, när hela samhället präglades av starka vänstervindar, kom samhällsfrågorna att ta stor plats inom förbundet och debattinläggen i tidningen Frisksport var många. Med innebandyns hjälp växte medlemsantalet snabbt och förbundet var i slutet av perioden uppe i sina dittills högsta siffror med över 20 000 medlemmar.

tl_files/Frisksportfoerbundet/statiska_bilder/historia-karnkraft-och-inne.pngFrisksportens satsning på friluftsliv fortsatte under andra hälften av sextiotalet. 1966 utsågs till friluftsår inom förbundet och året därpå kallades Strapats67. Strapatsklubben fick mycket uppmärksamhet och i förbundstidningen presenterades de främsta kämparnas poängställning fortlöpande. Åsikten att det var andra tag och bättre förr har alltid framförts inomrörelsen, ett av syftena med strapatsklubben var att rycka upp medlemmarna som ansåg ha blivit för bekväma. Antingen lyckades man eller också var det ett felaktigt antagande: Efter fem år hade iallafall över 850 personer – omkring tio procent av medlemmarna – avlagt minst ett av proven. Lite tuffare utmaningar attraherade överhuvudtaget många vidden här tiden. Vätternrundan kördes för första gången och Vasaloppet samlade rekordstortdeltagande. Harry Friberg såg de stora motions tävlingarnas potential både som tillfällen för frisksportare från olika delar avlandet att träffas och som en möjlighet att synas och göra PR för förbundet. Från 1965 och tjugo år framåt var han drivkraften bakom det samlade frisksportdeltagandet såväl i cykelklassikern som, framförallt, i Vasaloppet. Gemensamt boendeordnades i Transtrand och på vägen mot Mora hade frisksportåkarna god hjälp av egna vätske- och vallningskontroller. Förstagången deltog ett hundratal åkare i röda jackor medtexten frisksport på ryggen, tolv år senare var de 300.Det organiserade frisksportdeltagandet levde vidare till sent åttiotal, men dog sedan ut i brist på eldsjälar som ville ta över och som en följd av att Vasaloppets egen service förbättrades med fler vätskekontroller. Men det stora intresset för hårda fysiska prestationer väckte också debatt inom förbundet. Kritikerna framhöll att alla skulle fåplats inom frisksporten, inte bara de fysiskt topptrimmade, och att jakten på strapatspoängsatte friluftsupplevelsen i skymundan Reglerna modifierades därefter och resultattabellerna försvann ur tidningen.

Nya tider
Vid läsning av frisksporttidningar från den här tiden och även i boken Frisksportens historia framstår det tidiga sjuttiotalet som en brytningstid inom rörelsen. Lika idylliskt fridfullt som sextiotalet kan te sig, lika tidstypiskt samhällsengagerat och debattlystet träder sjuttiotalet fram. Självklart påverkades förbundet av de strömningar som allmäntrådde i samhället, det här var ju tiden för FNL-rörelsen, kärnkraftsmotståndet, ungdomsrevolt och kvinnorörelse, men i verkligheten förhindrade den inneboende tröghet som – på gott och ont – alltid finns när många människor är inblandade alltför tvära kast. Helt klart satte förbundets nye, starke och socialt mycket engagerade ordförande Kjell E Johansson och tidningens likaså nye redaktör Tomas Algard sin profil på den mer officiella delen av frisksporten, med fokus på frågor som alkohol- och drogpolitik, miljö, fred och samhällets utveckling. Men hur mycket detta påverkade verksamheten ute ilandet är svårare att säga. Säkert ändrades inriktningen i betydligtmindre grad där och klubbarnas verksamhet fortsatte i huvudsak i de gamla fotspåren.

Politik eller samhällsengagemang
Att frisksporten är neutral i politiska frågor slogs fast redan i de första stadgarna från 1935. Men att definiera och avgränsa vad som är politik är inte alldeles enkelt, i synnerhet inte om man också vill påverka samhället. Formulering kom därför senare att ändras till ”neutral i partipolitiska frågor”. Kjell E, som också var politiskt engagerad inom Vänsterpartiet Kommunisterna, var även i sin roll som förbundsordförande kritisk till konsumtionssamhället och kommersialiseringen av idrotten och fritiden. Han ville avskaffa privatbilsmen inom en tjugoårsperiod och såg en ny ekonomisk världsordning som såväl en miljö- som en solidaritetsfråga. För honom var detta inte partipolitik utan en följd av helhetssynen; frisksportens strävan efter ett bättre samhälle. Andra hade en annan uppfattning. Debattens vågor gick höga i Frisksport, ivrigt påhejad av den ”unge arge” redaktören som menade att att inte ta ställning var detsamma som att vara för det bestående. Han ville ”röra om i grytan” och förde gärna fram sina egna åsikter i tidningen, även när de inte sammanföll med förbundets officiella linje, vilket retade och provocerade många medlemmar. Huruvida förbundsledningen överskred gränsen för den partipolitiska neutraliteten eller ej får var och en bedöma, konstateras kan att många av de frågor de drev sammanföll med de vänstervindar som dominerade samhälletunder tidsperioden. Ett ur demokratiskt synpunkt tveksamt beslut får det i alla fall sägas vara när förbundstyrelsen anslöt förbundet till Folkkampanjen Nej till kärnkraft utan att frågan varit uppe på ett förbundsmöte och trots att vid klubbarna vid två förfrågningar sagt nej. Många reagerade mot vad man uppfattade som en tvångsanslutning, styrelsen försvarade sig med att bara 26 av150 klubbar svarat på den senaste enkäten och att ”man tolkade stämningarna i förbundet”. De som varit emot förmodades inte vara det för att de var för kärnkraft utan för att det var bekvämt att vara passiv.

Rekordmånga medlemmar
Frisksporten hade vind i seglen och växte sig i slutet av 1970-talet större än någonsin tidigare. Det rådande samhällsklimatet gjorde det möjligt att hålla sig med anställda konsulenter som, med förbundets generalsekreterare Alan Scott spetsen, bildade nya klubbar. I Jämtland växteman från två till åtta klubbar på ett år! Samhällsengagemanget må ha präglat tidningen och mycket av den officiella frisksporten, men bakom det stora uppsvinget i medlemssiffrorna låg till mycket stor del den nya popsporten –innebandyn. Av de över 20 000 medlemmar som fanns registrerade 1978 var 14 000 i åldern 7-25 år och många av dem hade kommit in just genom innebandyn. Örebro FK hade exempelvis 90 lag i sitt eget lokala seriespel. Redan 1972 hade de förstafrisksportklubbarna tagit upp sporten och den första rikscupen i arrangerades tre år senare. Denna frisksportturnering utvecklades snabbt till att bli landets förmodligen i särklass största med över tusen deltagare i de olika omgångarna. Först spelades det på distriktsnivå, segrarna gick vidare till en regionsomgång och de bästa i respektive åldersklass därifrån vidare till den stora riksfinalen, som kunde samla över trehundraspelare och fylla tre stora sporthallar en hel helg. När Svenska Innebandyförbundet sedan kom igång en bit in på åttiotalet fanns många frisksportklubbar med i seriespel, några på allra högsta nivå – Motala FK deltog exempelvis i ett par SM-slutspel – men att driva serielag och samtidigt ställa ideologiska krav visade sig svårt och snart bildades på de flesta håll renodlade innebandyklubbar, sprungna ur frisksportlagen.

MM-cupen födstl_files/Frisksportfoerbundet/statiska_bilder/historia-karnkraft-och-inn2.png
1974 arrangerade Jönköpings FK sin första MM-cup, en volleyboll- och innebandyturnering som imponerande nog lever än idag, trettio år senare, och är ett av de största frisksportarrangemangen vid sidan av rikslägren. Som störst var den kring 1980 med över 350 deltagare. Under några år arrangerades också en särskild Mini-MM-Cup för de lite yngre. I sjuttiotalsdebatten framfördes emellanåt ett avståndstagande mot tävlingsidrott och seriespel, samtidigt som frisksporten paradoxalt nog aldrig varit mer framgångsrik i lagidrotter än under den här perioden. Framförallt gällde detta inom volleybollen, där Värnamo FK:s damer tog fyra SM-guld och flera klubbar satsade i högre divisioner.

Frisksport genom Sverige
Sommaren 1974 satte sig förbundsstyrelsen i cykelsadlarna och trampade iväg från Stockholm mot Göteborg. En trampolin och några duktiga hoppare fanns också med. Press och lokala politiker var kontaktade och på tjugotalet platser gjordes uppvisningar tillsammans med de lokala klubbarna. Turnén fick mycket uppmärksamhet i media och tusentals åskådare, varför den fick uppföljare vartannat år fram till 1980 med i stort sett samma upplägg: Studsmatta, en trubadur, lokala inslag och tal av förbundets högsta företrädare. 1976 ordnades tre samtidiga turnéer, bland annat sprang ett vältränat gäng de 77 milen från Malmö till Stockholm. Stensund genomgick sin byggnadsmässigt största förändring och fick i stort sett dagens utseende i och med uppförandet av de båda husen med elevbostäder samt skolbyggnaden med idrottshall och lärosalar, som invigdes 1967. Åtta år senare togs initiativet till en särskild frisksportpaviljong, avsedd för förbundets kurser och medlemmar, som sedan stod klar1982. I vanlig ordning bedrevs omfattande insamlingar bland medlemmarna för att finansiera byggprojekten. Internationellt gjordes kring1980 en satsning på att dra igång en frisksportrörelse i Tunisien. Ett par klubbar bildades ,men precis som i Sverige krävs att det finns bofasta som själva vill frisksport om det ska bli något. Att utifrån starta en klubb ger sällan något bestående resultat.

/Hans-Olof Carlson

 

Källor:

  • Tidningen Frisksport, årgångarna 1965-80
  • Frisksportens historia, Harry Lindgren och Kjell E Johansson 1985
  • Frisksportledarkurs steg1, kurskompendium från 1982, Per Dalenius