Hade vi följt var första tidsplan hade vi befunnit oss bra mycket längre bort från utgångspunkten än vi gör nu. Men varje gång vi hamnar på ett nytt ställe kan vi inte låta bli att stanna lite längre än först tänkt. Då många andra helpers säkert mest stannar hos sina värdar för maten och boendets skull, tycker vi snarare om att komma nära dem vi bor hos, hjälpa dem lite extra, ta del av deras syn på världen och låta dem höra vår. Responsen är underbar och helt unik. Aldrig har jag på samma ställe mött så många öppna och uppriktigt givmilda människor som här I Nya Zeeland.

De tragglar med sina jongleringsäpplen och lyssnar noga på mina instruktioner för att de faktiskt uppskattar min entusiasm och vill lära sig något nytt. De har överseende med mina ibland lite väl hastiga beslut att byta färdriktning (ah, där borta såg det ännu finare ut, vi åker dit!) och ligger lungt kvar bakom Nisse utan att tuta. De ser till att vi inte fastnar själva vid vägkanten med en bil som inte vill starta och de låter oss inte åka ifrån dem förrän de fått bjuda på scones, ge oss av deras apelsinskörd, tagit med oss till sommarhuset och låtit oss hälsa på grannen. De tar oss vidare. Över Nya Zeelands långsträckta yta liksom så småningom över halva jordklotet, i båda fallen med känslan av att vara på väg hem.

Första gången för att få en nyckel till bilens baklucka, som blivit utbytt innan vi köpte fordonet och hade ett helt annorlunda lås. Bilens tidigare ägare hade inte brytt sig om att rätta till den lilla detaljen, men tråkigt nog räcker det ju med en olåsbar dörr for att hela meningen med att låsa någon av dörrarna ska gå förlorad.

Nästa gång vi var tvungna att vända oss till experterna, gällde det ett problem med Nisses däck. Ett mycket oroväckande ljud (thomp, thomp, thomp), och faktiskt även synkroniserade vibrationer i bilen, kom från höger framhjul så fort vi börjat starta och lät snabbare och värre ju fortare vi körde. Det sista man behöver efter att precis ha åkt av färjan och kommit över till Nya Zeelands sydö är en punktering. Faktum är att det inte spelar någon roll var man är, en punktering är aldrig välkommen och vi var därfor rätt rejält nervösa då en av AA’s bilmekaniker återigen åkte ut för att ta sig en titt. Skrämmande höga räkningar på flera hundra Nya Zeeländska dollar blixtrade förbi våra ögon, men våra farhågor skulle snabbt visa sig vara obefogade. Det som orsakat det märkliga oljudet var bara en klump med smält asfalt blandat med grus som kletats fast på däcket. Den gången hade vi tur och behövde inte betala en cent för att få problemet omhändertaget.

Det tredje bilproblemet skulle visa sig vara värre.  Och det är också här det okomiska I att ha en bil som inte startar kommer in. För det var det han inte gjorde. Startade alltså. Bekymren hade börjat ett par veckor tidigare men med tålmodigt lirkande hade vi alltid till slut lyckats få igång Nisse. Nu verkade det dock som att han fått nog och det enda rätta var att ringa upp AA, ta bilen till en verkstad och låta stora delar av startmotorn bytas ut. Mot ett pris på dryga 300$.

Vi var helt beredda på att ta den smällen och betala (vad skulle vi annars göra när bilen inte startade?), då det visade sig att vi inte skulle se alls mycket av den räkningen. Våra värdar under den här tiden hade snabbt och smidigt tagit hand om den saken i utbyte mot att vi ridit och skott om deras hästar gratis under ett antal dagar. Och att de inte kunde stå ut med att oroa sig för oss. Chockade, men lättade, var det bara att ta bilen och åka vidare. Och ännu en gång förvånades vi över det Nya Zeeländska folkets givmildhet.

Denna lilla detalj som så många gånger ställt till det för turister och skapat kaos bland städernas invecklade vägnät. Denna enda orsak till att det I världen måste tillverkas två sorters fordon. Ett med ratten på vänster sida, och ett med den till höger.

För, hopplöst nog, är det inte bara själva kravet att hålla sig på vänster halva av vägen som utmanar, utan även det faktum att man sitter på höger sida av bilen och kör. På den plats som i vanliga fall är reserverad för passageraren. Så istället för att luta mig tillbaka och lämna över kontrollen till bilens förare, finner jag mig i den märkliga situationen att ha ratten och ansvaret framför mig medan jag på fel sida av bilen kämpar for att hålla mig på fel sida av vägen.

Mycket trodde jag att jag skulle vara med om under min tid I Nya Zeeland. Men att jag redan de första veckorna skulle ta mig an landets vänstertrafik I en bil som jag tillsammans med min reskamrat köpt billigt från en parkeringsplats, och dessutom känna mig rätt bekväm med det, hade jag nog aldrig trott.

Faktum är dock att det körsatt som från början tycktes bakvänt och felaktigt, på något otroligt sätt snabbt övergått till ett väl fungerande system. Inte oriktigt, bara annorlunda. Kanske helt enkelt något att förvänta sig när man befinner sig på andra sidan jorden?

Vi var sedan ett par månader innan avresedatumet medlemmar I Help Exchange, en hemsida där backpackers kan hitta värdar som söker arbetskraft. I utbyte mot att man jobbar fyra timmar om dagen får man boende och mat tillsammans med familjerna som man stannar hos.

Och det är har äpplena kommer in I bilden. När man flyttar från ställe till ställe med bara ett par veckors stopp, behöver man nämligen ett sätt att lätta upp stämningen och lära känna nya människor snabbt. Det bästa knepet för det: tre frukter och ett rum med hög takhöjd. Alla blir på gott humör efter en liten jongleringsshow! De få vi möter som inte redan är muntra.

När den nya zeeländska naturen skiftar som vädret en aprildag, kan detsamma nämligen inte sägas om landets invånare. Med deras ständigt uppmuntrande och hjälpsamma natur kan man alltid lita på att trivas. Alla våra värdar på vägen, från de första utanför storstaden Auckland, till de vi numera kallar våra nya zeeländska föräldrar utanför Rotorua, har tagit emot oss med öppna armar och uppriktigt uttryckt sin uppskattning för vår hjälp. Och hjälpt oss tillbaka, med både det ena och det andra.

Utan allt stöd från lokalbefolkningen vi fått under vår resa, hade vi för exempelvis inte tagit oss fram med samma stil som vi gör nu, i en metallåda på fyra hjul.

”Alkohol och droger?”, säger vissa. ”Då är ni alltså ett nykterhetsförbund?”. På den frågan blir jag dock tvungen att svara nej. Svenska Frisksportförbundet är inte ett nykterhetsförbund. I ett nykterhetsförbund är alla medlemmar nykterister. Så vet vi att det inte ser ut i vår organisation. I vårt förbund har vi ett frivilligt medlemslöfte, som innebär att man får välja om man vill vara nykterist eller inte.

Jag berättar det här för att jag själv alltid inte vetat om det. Eller riktigt förstått det. I mitt tidigaste inlägg berättade jag om hur jag 2003 kom med i förbundet. Då var min uppfattning att det här var en organisation där man hade galet roligt med folk från hela landet utan att i några sammanhang förtära alkoholhaltiga drycker. Jag blev några år senare informerad om det frivilliga löftet men hade ändå uppfattningen om att man inte dricker som Frisksportare. Den chock och besvikelse jag kände när det uppdagades för mig att flera medlemmar, även sådana som jag sett upp till som yngre deltagare, valt att inte vara löftesmedlemmar.

Helt ärligt kändes det och fortfarande känns som en spark i skrevet. En kniv i ryggen. Av ens eget kött och blod. Många tankar väcks hos mig när detta fenomen åter når min tankeverksamhet. Vad är det för mening med att hålla på med Frisksport om inte ens våra egna medlemmar klarar av att avstå från alkohol? Vad motiverar mig om de som ska vara mina stöttepelare i kampen mot alkoholen inte delar mina värderingar? Vad innebär det ideologiskt att vara medlem i Svenska Frisksportförbundet?

Såklart vet jag också att alla är nyktra i Frisksportsammanhang och att många är de som, liksom jag, är löftesmedlemmar. Jag tycker också att det är bra att vi skapar alkoholfria ytor och miljöer för alla, inte bara för dem som är nykterister. Jag anklagar heller inte någon för något. Vårt förbund har ett frivilligt löfte så man gör som man vill. Min tanke är om vi verkligen ska ha ett frivilligt löfte? Vad ger det för för- och nackdelar? Låt mig få veta vad ni tycker!

Förra veckan läste jag en artikel sammanställd efter ett reportage av Lilla Aktuellt. I artikeln kommenterade Linda Engström, UNFs vice ordförande, en undersökning som programmet gjort.

LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, har framställt en rapport som redovisar dess medlemsorganisationers förekomst i tryckt press åren 1998-2010. UNF har de senaste tre åren haft 899 förekomster. Svenska Frisksportförbundet? 25.

Varför ser det ut såhär? Vi är hyfsat lika i medlemsantal, så det borde inte ha en avgörande roll. Kan det vara så att vi bara inte visar framfötterna? Eller är det att vårt medlemslöfte är valfritt för de över 18 år?

Min önskan och dröm är att Svenska Frisksportförbundet ger sig in i samhällsdebatten med målet att synas, höras och påverka!
Och att vi tar vår ideologi på allvar och är med i de rum där gårdsförsäljning, nya alkohollagar och lagligt marijuana-bruk diskuteras!

Har du någon idé eller åsikt om hur SFF ska in i samhällsdebatten? Skriv!

I 14 dagar ska jag nu försöka underhålla och stimulera era hjärnor med mina tankar och åsikter och tänkte därför att det skulle vara passande med ett informativt inlägg om mig själv, ett ämne jag är oerhört insatt i.

Jag heter Rasmus Gustafsson, är 19 år och bor i Trosa. I Trosa FK är jag vice ordförande och om det behövs står jag motvilligt som passare vid våra trampolinträningar. Jag är också ledamot i Sörmlands Frisksportdistrikt och i Förbundsstyrelsen. Hur gick det här till, undrar ni kanske? Det gör iallafall jag.

2003 började min mamma arbeta som ekonomiansvarig på Svenska Frisksportförbundets kansli på Stensund utanför Trosa. Hon måste ha tyckt att organisationen och ideologin var lockande, för hon tog med oss på vårt första riksläger i Långshyttan. En upplevelse, minst sagt.

Efter lägret är det för mig lite grumligt hur allt gick till, men jag och min familj fortsatte att åka på läger. Frisksport-infödde Sandra Fogelberg drog med oss alla i kompisgänget och vi började att spela volleyboll tillsammans i Trosa FK och jag gick min första Basic-kurs. Ja, du läste rätt, min första Basic-kurs. Jag har faktiskt gått två. Den andra gick jag efter att i aug 2008 blivit invald i Trosa Frisksportklubbs styrelse för att färska upp minnet lite.

Efter detta började jag åka på riksläger med mina kompisar istället för med min familj. Och sen blev det bara värre. Eller bättre om man så vill. Nyårskurser, vår- och hörskurser, midsommarfirande, riksläger, megahelger, styrelseträffar. I början av 2009 blev jag invald i Sörmlands distriktstyrelse. På Förbundsmötet på Stensund 2010 valdes jag in i Förbundsstyrelsen, ett uppdrag som jag känner mig oerhört glad och hedrad över att få. Och så långt har mitt Frisksportliv hunnit.

När jag inte Frisksportar så är jag timanställd på kommunens badhus och som vikarie inom kommunens förskolor och fritids. Mycket tid spenderas också med min flickvän Sandra Fogelberg som jag nämnde tidigare i inlägget. Förhoppningsvis har du format dig en uppfattning om mig, om du inte hade någon tidigare.

Hoppas att ni alla har en fantastisk dag och att ni lever era drömmar!

Vänligen,
Rasmus Gustafsson

Men det kanske bästa sättet är att starta ett eget företag där du själv bestämmer ambitionsnivån för dina produkter, varor som tjänster, samt processer som till exempel tillverkning, distribution, marknadsföring, organisationsutveckling och rekrytering. Om du vill lära dig mer om hur man startare ett företag så kan du prata med din kommun eller gå med i affärsplantävlingen Venture Cup. Ifall du behöver rådgivning och/eller finansiering så finns statliga Almi i hela Sverige.

Jobbar du inom sjukvården och har en helt ny idé? Prata med Innovationsslussarna. Går du i skolan? Kolla upp Ung Företagsamhet. För studenter på högskolenivå finns Drivhuset och flera universitet har entreprenörsutbildningar på magisternivå.

Ett exempel på ett spännande företag som utgår från hållbarhet är det svenska Peepoople. De adresserar människors behov av att gå på toaletten där det inte finns några sådana som till exempel i slumområden och vid stora katastrofer. Påsen man använder istället för toalett innehåller kemikalier som bryter ned både påse och innehåll så att det kan användas som gödningsmedel. Affärsmodellen bygger på att många små lokala försäljare ska kunna få sin inkomst på detta sätt.

Det hade varit otroligt roligt om fler svenska produkter och företag av denna kaliber startade som ett resultat av svensk forskning och innovation. Kanske har du en idé till ett hållbart företag?

Inte bara statliga bolag blir uppmanade att hållbarhetsredovisa. 2010 drog de största aktörerna på den svenska börsen igång initiativet www.hallbartvardeskapande.se där de skickade en enkät till de största börsbolagen. Den omfattade frågor om styrande riktlinjer i förhållande till mänskliga rättigheter, arbetstagarrättigheter, miljö och klimat, anti-korruption, ansvarsfull affärsetik samt arbetsmiljö, säkerhet och hälsa. Företagen uppmanades också att svara på hur man hanterade dotterbolag och underleverantörer. Revisorerna har sedan flera år tillbaka en tävling där man bedömer vilket bolag som är bäst på att hållbarhetsredovisa.

I Korea har man gått ett steg längre och börjat med B.E.S.T. som kombinerar GRI med kreativitet som man anser är nyckeln till framgångsrikt företagande, se exempel från Hynix och National Agricultural Cooperative Federation. Både företag och individer kan använda modellen som kombinerar de tre aspekterna ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet med vad man gjort samma som förra året, ändrat lite på respektive hittat på helt nytt. I en globaliserad värld gäller det att alla är kreativa ofta för att verksamheten ska kunna klara av alla förändringar som sker. Testa gärna själv vid nyår. Hur har du jobbat med miljöfrågor under 2010? Vilket av detta var helt nya saker du testade och hur mycket upprepade du av 2009 års framgångar? Och så vidare.

Hållbarhetsredovisning är inte bara för stora bolag utan kan användas av alla typer av verksamheter. Ett bra tips är att gå med i eller starta en CSR-förening (Corporate Social Responsibility) som till exempel CSR Västsverige för att på så sätt lära sig mer från andra. Man kan också gå olika former av utbildningar som till exempel Det Naturliga Steget. Då kan det bli lite lättare att ta till sig och förstå konsekvenserna av nya standarder som till exempel den sprillans nya för socialt företagande: ISO 26000.

Hur arbetar ni med hållbarhet där du jobbar? Berätta!

Kanske en idé att ta efter i Frisksport? Tänk om alla medlemmar hade ett kort som registrerade alla aktiviteter: vollebollträning, musiklek, studiecirkel, nyårskurs, styrelsemöte, Riksläger och så vidare. Priser skulle då kunna delas ut till individer, klubbar och distrikt samtidigt som vi skulle få järnkoll på den statistik som behövs samlas in för att vi ska få bidrag och för att vi ska få en bra förståelse för hur förbundet utvecklas.

Vad tror du? Undrar Lena

Visst har barnfamiljerna mycket att göra, studenterna måste läsa och så vidare men det skrämmer mig hur lätt så många tar på klubbens verksamhet och dess ekonomi. Vid dessa årsmöten fattas många viktiga beslut och jag tror att många missar möjligheter till finansiering av nya djärva grepp.

Det kan också löna sig att hålla ett öga på vilka satsningar som görs i kommunen för att kunna ta del av medel vilket till exempel FK Herkules gjorde och fick bidrag för att bygga om klubbstugan. I Sjövalla bevakar vi vad som händer med kommunens löfte med att göra elljusspår runt Finnsjön eftersom det skulle kunna medföra ökad försäljning i Finnsjögården.

Men det finns också anledning att lyfta blicken lite högre och längre för att se hur den statliga ekonomin utvecklas. Detta gäller på förbundsnivå där vi just nu försöker förstå hur Ungdomsstyrelsens krav ska kunna mötas, men också på andra nivåer. Mer och mer pengar kanaliseras regionalt snarare än från statliga organ vilket bland annat Göteborgs och Västergötlands distrikt dragit nytta av. Det finns också en stor chans/risk att Sverige får ca 6 storregioner och att landstingen då försvinner. Då har de klubbar som haft med Västra Götalandsregionen och Region Skåne ett försprång, eftersom dessa regioner redan är permanentade.

Alla kan dock dra nytta av EU-medel som fördelas regionalt som t.ex. LEADER, där föreningar tillsammans med kommuner och företag kan starta projekt tillsammans för att utveckla landsbygden. Stensund håller exempelvis på att undersöka detta.

Ekonomisk hållbarhet är centralt för alla verksamheter inom Frisksport: klubbar, distrikt, förbund och stiftelsen Frisksportgården. Har du några bra tips för hur vi kan tänka nytt och på så sätt finnas längre?

Undrar Lena

From Stensund June 2008

Förbundskansliet på Stensund. Fotograf: Lena Holmberg.

Men hur står det till med samverkan mellan företagare och ideella förbund? Självklart finns här en tradition av sponsring på olika nivåer, allt från Sjövallas tröjor från Mölnlycke Cykel o Sport till alla företag som stöttar tävlingar som O-Ringen.

Det finns också andra sätt som väsentligt förnyar förbundens verksamhet. Ett exempel är Världsnaturfonden som kom på sig själva med att bara klaga på storföretagens brist på hänsyn till naturen. Enligt deras ordförande var det ett viktigt steg för dem att istället konkret bidra till framväxten av nya innovativa företag vars verksamhet hjälper naturen. Därför har man dragit igång initiativet Climate Solver och står också bakom utnämningen Klimatentreprenör. David Andersson är VD för Ecoera som är ett av de utnämnda företagen och han är en fantastisk förebild och sprider sitt budskap på konferenser som till exempel Tällberg och Globe Forum.

Ett annat exempel är Friluftsfrämjandets samarbete med Skanska där man tillhandahåller Ur&Skur-dagis vid nya bostadsområden som ett sätt att kombinera "gröna boendemiljöer med upplevelsebaserat lärande".

Hur kan vi inom Frisksport samarbeta med företag för att nå ut med vårt budskap, vår kunskap och våra värderingar? På lokal, distrikts, nationell eller internationell nivå? På ett sätt som gynnar både oss och företagen?

Har du några idéer?

Kan vi ordna något liknande på Rikslägret? Alla kan ta med sig rena idrotts- och friluftskläder eller helt vanliga plagg. Kläderna som blir över skänks till en välgörenhetsorganisation.

Kanske kan vi bjuda in folk från Forsheda med omnejd också. Och berätta för pressen? Vad tror du?

Härryda kommun där jag bor blev diplomerade i augusti i år som en konsekvens av att kommunen arbetar aktivt för en mer etisk konsumtion vilket bland annat innebär att det ska finnas en proportionerlig andel företag, restauranger och caféer som serverar eller säljer rättvisemärkta produkter. För en kommun i Härrydas storlek ska det finnas ett utbud av minst 40 olika Fairtrade-produkter fördelade i fem butiker och minst fyra caféer eller restauranger som ska servera rättvisemärkt kaffe. Dessutom ska ett visst antal lokala arbetsplatser servera etiskt märkta produkter. Vad jag också har märkt av är att det på biblioteket i Mölnlycke finns en hel sektion med flera hundra böcker om hållbar utveckling. Den står strategiskt placerad precis bredvid ingången till restaurangen.

Ett av mina favoritställen som serverar många rättvisemärkta produkter är caféet på Råda Säteri. Där brukar det också finnas spännande konst att titta på genom olika utställningar. Perfekt efter en promenad på halvön Labbera (som jag tror frisksksportare gjort en orienteringskarta av) eller ett pass på min odlingslott på sluttningen vid en av hästhagarna.

Hur ser det ut i din kommun? Och vad kan frisksportklubbar hjälpa till med? Varför är inte Motala, Värnamo, Trosa, Stockholm, Nyköping, Falköping, Falun och andra kända Frisksportorter med? Vad tycker du?

I skolvärlden finns just nu en trend: entreprenöriellt lärande. Lite osäkert om alla använder detta begrepp på samma sätt då det verkar kunna betyda att:

1. lärarna arbetar med nya metoder som till exempel PBL.
2. eleverna lär sig saker som entreprenörer behöver kunna.
3. eleverna lär sig saker på samma sätt som entreprenörer.

Kanske spelar det inte så stor roll om man som jag anser att skolans viktigaste roll är att se till att alla lär sig hur man lär sig, och metod blir då innehåll. Alla behöver inte bli en ny Richard Branson (grundare av Virgin) även om jag varmt rekommenderar alla att läsa hans självbiografi ”Losing My Virginity”.

Hållbarhet kräver förändring, som i sin tur kräver nya produkter och arbetssätt. En entreprenör är någon som går från ord till handling. Som ser till att bostadsrättsförningen börjar källsortera och använda grön el. Som förändrar rekryteringspolicyn på arbetsplatsen så mångfalden ökar. Som inför att väga maten som skolbarnen slänger för att minska svinnet. Eller startar ett nytt företag. Eller en ny sektion i klubben.

Hur gör vi alla frisksportare till förändringsagenter, till entreprenörer? Vad behöver vi inkludera i våra kurser och studiecirklar i termer av både innehåll och metoder för att gå från en rörelse som är nöjd med att bara ha rätt till att verkligen få rätt?

Har du några bra förslag? Undrar Lena

På Rikslägret i Gnosjö hade jag förmånen att lyssna på Johan Tell som skrivit boken ”100 sätt att rädda världen”. Han lever verkligen som han lär och hans viktigaste budskap var att sluta klaga på andra som t.ex. att de har en bensinslukande bil eller flyger ofta. Istället är det bättre att fokusera på vad man själv kan göra.

Frisksportens ideologi är hållbarhet och berör på olika sätt sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter. Genom åren så har rörelsen haft en viktig folkbildande roll bland annat genom studiecirklar, debattartiklar och kurser. För att bättre kunna ta till vara den nya kunskap som genereras världen över med avseende på hållbarhet ser jag dock ett behov av att vi öppnar upp mer för intryck från andra länder och på andra språk. Tänk om vi kunde få se artiklar på engelska i Tidningen Frisksport, inlägg på www.frisksport.se från personer i andra länder, större nyttjande av NBV-kontoret i Bryssel, fler invandrare i klubbarna och på förtroendeposter, fler utländska föredragare på Riksläger och kurshelger, virtuella studiecirklar om hållbarhet tillsammans med förbund från andra länder, förbundsarrangerade utlandsresor för att studera hållbarhetsinitiativ i andra länder, att vi själva håller presentationer på internationella konferenser och så vidare.

Ett enkelt sätt att börja är att inkludera länkar till internationella sajter som till exempel www.justmeans.com.

Har du några bra tips? Undrar Lena

På grund av allt pluggande som behövs inför tentorna missar jag tyvärr årets Mega-helg men jag ser fram emot nyårskursen på Stensund. Jag får i alla fall träffa några FriskSportare på torsdag då vi ska jobba med lite styrelsearbete. Det blir jag, Göran, Mats och Göte och jag måste säga att jag tycker att styrelsearbetet varit riktigt kul hittills och hoppas att det fortsätter vara det.

Till slut vill jag bara säga ut och njut och tacka för mina två veckor här på gästbloggen!

Stensund 2005 var som tidigare nämnt det första lägret jag och min kusin Malin åkte på utan några vuxna som sällskap vilket gjorde att jag kände dett ganska sort ansvar för oss båda. Hennes storebror Nisse var visserligen med men bodde på ungdomscampingen tillskillnad från oss. Dock var det väldigt skönt att veta att han fanns i närheten om det skulle krisa. Jag gissar på att alla som var med på detta Stensundsläger kommer ihåg en sak lite bättre än allt annat - vattenbristen. Förutom det var lägret riktigt lyckat! En av höjdpunkterna var självklart den traditionsenliga lerbrottningen, återkommer till den senare.

Året efter bar det av till Karlsborg. Jag och Malin provade på att tälta på ungdomscampingen, där vi fortfarande håller till, för första gången, visserligen i utkanten. Det bästa och mest minnesvärda från detta läger tycker jag var kvällsunderhållningen så som lägerbålet och allsången. Riktigt lyckat i Karlsborg!

Vad kommer man ihåg från Motala 2007 om inte allt regn. Undrar om jag någonsin vart så blöt som då. Jag kan passa på att skicka ivåg ett litet tack till Viktor från Motla som första dagen på lägret helt utan inbjudan steg in i vårt tält och slog sig ner på en stol. Utan honom är det så många Motalakompisar jag skulle gått miste om! Kommer även ihåg att ungdomstältet var riktigt lyckat det året.

Sen har vi Hestra 2008. Det här var första året jag var med i 7ka lekar. Lagnamnet var "Karin och de tre blondinerna". Vill bara tillägga att även Karin är blondin. Vi är inte stolta över namnet och det kommer aldrig förekomma igen, jag lovar. Jag kommer ihåg Tempo, matsalen, kottarna vi tältade på, den där kvällen med så mycket regn, alla de nya lekaran, nudlarna som vi kokade och så mycket mer. Visst är det konstiga saker jag minns, men det var det första jag kom att tänka på.

Nu börjar vi närma oss årets läger men först har vi Sätila 2009. Jag och Malin beslutade oss för att testa lite nya saker. Vi hade tänkt vara med på morgongympan men orkade inte upp. Istället deltogvi i LM li boule. Vi vann två matcher på walk over och förlorade den enda vi spelande, men det var kul ändå. Vi ställde även upp med några andra från Örebrodistrikt i mixed volley, det var riktigt kul!

Då har vi kommit fram till Stensund 2010 och jag måste säga att det här är mitt favoitläger. Hittills. Jag lyckades vara med på morgongympa några mornar, jag ställde upp i Hellensk mångkamp och orienterade. Morgongympan tänker jag fortsätta med. Den hellenska mångkampen ska jag försöka bli lite bättre på. Det var första året jag ställde upp och jag förstår inte varför jag inte gjort det tidigare. Orienteringen brukar jag alltid vara med på och det var lika kul som vanligt. Det hände så mycket roligt och det här är bara en liten del men en av de bästa sakerna var den där lerbrottningen jag skulle komma tillbaka till. Jag har så länge sett fram emot att få var med i den och i sommar fick jag det äntligen. Det var precis lika kul som det såg utan, kanske ännu lite roligare!

Jag hoppas att vi ses på lägret i Forsheda 2011!

1. Lagom mängd linser och bönor.

Det står oftast på förpackningen hur mycker kokta linser det blir av de okokta. Jag tycker inte att mängden brukar spela så stor roll, det blir som det blir. Samma sak gäller för bönor. Jag brukar till största del använda mig av gröna linser men blandar även med röda ibland. Vita bönor har jag i de gånger jag kommer ihåg att blötlägga dem dagen innan.

2. Valfria rotfrukter. T.ex. morot, kålrot, palsternacka, potatis...

3. Purjolök och/eller gul lök. Ta så mycket som du tycker verkar gott i förhållande till resten.

4. Krossade tomater. Går även bra utan om man vill ha ett miljövänligare alternativ, dock godare med.

5. Kryddor. Självklart behövs det salt och peppar men jag tycker även att vitlöken är viktig. Chilipulver passar också, krydda med det du gillar!

Jag brukar oftast äta linsgrytan med råris men potatis är också gott till. Ibland äter jag den som den är men har då lite extra potatis i själva grytan.

Det är färdigt när allt är mjukt. Jag brukar hälla i rotfrukterna när linserna är mjuka och de krossade tomaterna när rotfrukterna är färdigkokta. Tänk på att bönor ofta har längre koktid än vad som anges på paketet.

Värktabletter är ingenting jag brukar använda mig av och ingenting jag har hemma. Men när jag hade fått rådet att åka (vilket betyder gå i mitt fall) upp till akuten och där fick rådet att ta voltaren och alvedon fick jag känna mig besegrad. Jag kan ju säga att värktabeltterna gör underverk! Jag är inte helt smärtfri men jag kan ta djupa andetag och varje rörelse gör inte längre ont. Så värktabletter är bra, men fortfarande ingenting jag tänker börja stoppa i mig för en liten huvdvärk eller liknande. Men vid riktig smärta är jag faktiskt glad att de finns. Nu är det alvedon och voltaren som gäller för mig.

Det har hittills varit en riktigt sjukdoms- och skadefylld höst för mig. Det började med en lunginflammation som jag fick strax efter årets riks. Det känns tungt att träningsmässigt ta sig tillbaka från all tid utan ordentlig träning. Jag tappar så lätt motivationen när jag tränar och känner att jag inte längre är lika vältränad som jag brukar vara. Nu hoppas jag på en riktigt bra skidsäsong i vinter så att jag kan hitta tillbaka till den rätta formen.

Blir till att promenera för mig i några dagar nu. Kanske även att skaffa vinterdäck till cykeln. Hoppas att mina revben snart mår bra igen!

Från Stensund -00 är mitt starkaste minne tyvärr inte speciellt trevligt. Jag hade en underbar vecka tillsammans med farmor, farfar och två av mina kusiner. Jag hoppade trampolin, åt glass och var med i något jag tror hette äventyrarna. Det var som frisksportKUL fast för de lite äldre barnen. Vi åkte nån sorts linbana en av dagarna och jag såg verkligen fram emot den dagen vi skulle paddla kajak. Tyvärr fick jag aldrig vara med på den där paddlingen. Jag ramlade nämligen ner från en sten vilket resulterade i många timmar på Nyköpings lasarett med farmor. Efter många timmars väntan på röntgen fick vi veta att det inte var något annat fel än en allvarlig stukning. Trots allt det onda hade jag ganska trevligt den där dagen på lasarettet. Min farmor är nämligen den bästa tänkbara person att ha med sig i en sådan situation. Hon klarar av flera timmars väntan, stressar inte upp sig utan väntar tålmodigt. Det är någonting vi har gemensamt, så vi satt där tälmodigt och väntade - tillsammans. Dessutom träffade vi en kille från lägret där på akuten som hade klämt sin arm i en bagagelucka. Han passade på trampolinerna den veckan så jag hade sett honom en del och tyckte det var jätteroligt och spännande. Även otäcka upplevelser kan bli riktigt trevliga i rätt sällskap och med rätt humör!

Från Öckerö -01 har jag ett betydligt trevligare minne. Förutom tidigare lägers sällskap var även min nio år äldre syster med. Hon tog med mig och min kusin Malin på ett av friskoteken och vi dansade till YMCA, aldrig att jag glömmer de rörelserna. Både jag och Malin tyckte att det var så otroligt kul att dansa med alla de äldre och pratade om det där riktigt länge efteråt. Jag glömmer heller aldrig det årets schlager LM. Jag kommer ihåg två nummer. Det första var två killar som gjorde sin sound check genom att säga  1 2, 1 2. Jag tyckte det var väldigt roligt. Det andra och absolut bästa, och jag lovar, det har aldrig varit med ett bättre bidrag i schlager LM, i alla fall inte som jag har sett. Attityd turnerade den sommaren och de hade gjort ett bidrag som hette Plyschgubbe (tror jag). En av killarna från turnen hade en gul plyschdress och de var några som sjöng ny text till Ted Gärdestads satellit. Det här var även första gången jag såg Pontus Landström. Jag kommer aldrig glömma deras framträdande eller när jag lärde mig dansen till YMCA!

Sista minnet blir från Långshyttan - 03. Det är faktiskt det årets tröjor jag kommer ihåg bäst. Min favorit var: HALLONSAFT - sprit är skit. Det var även uppvisning på tramplin av en av sveriges bästa tramplinhoppare. Jag antar att det var det året eller nått år tidigare men jag minns inte så noga. Jag vet bara att jag tyckte det var otroligt häftigt. Jag älskade redan då att dansa och friskoteket var hur kul som helst!

Det här är tre av mina lägerminnen, och okej, det kanske var lite mer än tre minnen.