När problemen hopar sig vänder vi oss till AA

eller ‘Lagen om karma - varför det lönar sig att anstränga sig lite extra’

Det finns de som säger att man inte har några problem förrän man skaffar bil. Nu vet jag att det besvärande nog ligger en hel del I det talesättet. Egen bil är jätteroligt och superpraktiskt så länge motorn jobbar och hjulen rullar. Men när man en vacker dag vrider om nyckeln och ingenting händer, är det inte lika kul längre.

Det första vi gjorde efter vi köpt vår silvriga Nissan var att döpa den till Nisse. Det andra var att gå med I AA. Nu menar jag inte Anonyma Alkoholister som man kan tro, utan Automobile Association, en organisation som kostnadsfritt hjälper en att ta bilen till en verkstad eller mack om man blir ståendes ute på vägen. Med en bil som gått 20 000 mil, skulle det visa sig vara ett klokt val. Tre gånger fick vi ringa AA bara under de första tre månaderna.

Första gången för att få en nyckel till bilens baklucka, som blivit utbytt innan vi köpte fordonet och hade ett helt annorlunda lås. Bilens tidigare ägare hade inte brytt sig om att rätta till den lilla detaljen, men tråkigt nog räcker det ju med en olåsbar dörr for att hela meningen med att låsa någon av dörrarna ska gå förlorad.

Nästa gång vi var tvungna att vända oss till experterna, gällde det ett problem med Nisses däck. Ett mycket oroväckande ljud (thomp, thomp, thomp), och faktiskt även synkroniserade vibrationer i bilen, kom från höger framhjul så fort vi börjat starta och lät snabbare och värre ju fortare vi körde. Det sista man behöver efter att precis ha åkt av färjan och kommit över till Nya Zeelands sydö är en punktering. Faktum är att det inte spelar någon roll var man är, en punktering är aldrig välkommen och vi var därfor rätt rejält nervösa då en av AA’s bilmekaniker återigen åkte ut för att ta sig en titt. Skrämmande höga räkningar på flera hundra Nya Zeeländska dollar blixtrade förbi våra ögon, men våra farhågor skulle snabbt visa sig vara obefogade. Det som orsakat det märkliga oljudet var bara en klump med smält asfalt blandat med grus som kletats fast på däcket. Den gången hade vi tur och behövde inte betala en cent för att få problemet omhändertaget.

Det tredje bilproblemet skulle visa sig vara värre.  Och det är också här det okomiska I att ha en bil som inte startar kommer in. För det var det han inte gjorde. Startade alltså. Bekymren hade börjat ett par veckor tidigare men med tålmodigt lirkande hade vi alltid till slut lyckats få igång Nisse. Nu verkade det dock som att han fått nog och det enda rätta var att ringa upp AA, ta bilen till en verkstad och låta stora delar av startmotorn bytas ut. Mot ett pris på dryga 300$.

Vi var helt beredda på att ta den smällen och betala (vad skulle vi annars göra när bilen inte startade?), då det visade sig att vi inte skulle se alls mycket av den räkningen. Våra värdar under den här tiden hade snabbt och smidigt tagit hand om den saken i utbyte mot att vi ridit och skott om deras hästar gratis under ett antal dagar. Och att de inte kunde stå ut med att oroa sig för oss. Chockade, men lättade, var det bara att ta bilen och åka vidare. Och ännu en gång förvånades vi över det Nya Zeeländska folkets givmildhet.